Våga släppa taget...
Det här året har börjat väldigt spännande...
Eller ja... Det beror ju på hur man ser det :D
Jag har nog omedvetet avgett ett nyårslöfte...
Tror jag...
Det var ingenting jag bestämde mig för att göra, men för varje dag som går, växer viljan om att göra en förändring.
Nu undrar ni såklart vad det är för förändringar jag tänker på, men ärligt talat så vet jag inte riktigt själv :D
Jag ser mig själv som en väldigt komplicerad människa, på många sätt.
Oftast kommer jag hem från turné på Söndagarna. På kvällen hänger jag med min kompis Johan.
Måndagarna är min Söndag. Då har jag inga "måsten". Bara mys. Kvällen avslutas framför tvn.
Har jag ärenden så gör jag dom på Tisdag, och avslutar kvällen framför tvn.
Onsdagen står ganska öppen. Resterande ärenden el dyl görs, innan jag på kvällen umgås med mina vänner på olika sätt... Ofta går vi ut på stan och kollar läget.
På Torsdag är det sen dax att göra sig klar för att åka iväg på turné igen.
Det enda som kan bryta detta mönster, är när vi är ute på turné, som vi kan vara vilken dag i veckan som helst.
Man kan lätt säga att jag lever ett väldigt inrutat liv, baserat på mina egna bestämda rutiner.
Och jag tycker inte om när dom rubbas.
Samtidigt trånar jag efter spontanitet...
Jag trivs, och längtar till min MysMåndag, då jag får vara helt själv.
Jag njuter av Tisdagskvällarna då det är bra program på tv.
Samtidigt blir jag rastlös och känner mig ensam...
Jag ser mig själv som en självständig och ganska tuff tjej, som trivs som singel och har väl egentligen ingen längtan efter att träffa någon.
Samtidigt är jag en obotlig romantiker...
När jag väl är hemma, vill jag bara vara, och är väl inget stort fan av att städa.
Samtidigt gillar jag inte när det är stökigt...
Mina första 3 år i Sundsvall, var jag väldigt ensam...
Jag kände ingen, och hade väl lite svårt med att hantera den situationen, eftersom jag var van med att alltid ha mycket vänner runtomkring mig...
Det blev min vardag att skapa dessa rutiner, och nu...när jag har lärt känna en massa otroligt goa människor här, så har jag lite svårt att släppa taget om "mitt inrutade liv".
Det har ju varit min trygghet så länge.
Förutom "min tillfälliga, förvirrade period på lite drygt 7 månader" då jag blev totalt överkörd av en idiot, så har jag varit singel i ganska många år, så både han OCH singellivet har också bidragit till mina fasta rutiner, och det är också pga det som det, som sagt, känns skrämmande.
Kanske är det i år, 2010, som jag "vågar släppa taget"
Jag menar...
Jag har ju redan, öppet, erkänt att under min självständiga, tuffa yta, vilar en obotlig romantiker :o/
Pyzz pyzz
Eller ja... Det beror ju på hur man ser det :D
Jag har nog omedvetet avgett ett nyårslöfte...
Tror jag...
Det var ingenting jag bestämde mig för att göra, men för varje dag som går, växer viljan om att göra en förändring.
Nu undrar ni såklart vad det är för förändringar jag tänker på, men ärligt talat så vet jag inte riktigt själv :D
Jag ser mig själv som en väldigt komplicerad människa, på många sätt.
Oftast kommer jag hem från turné på Söndagarna. På kvällen hänger jag med min kompis Johan.
Måndagarna är min Söndag. Då har jag inga "måsten". Bara mys. Kvällen avslutas framför tvn.
Har jag ärenden så gör jag dom på Tisdag, och avslutar kvällen framför tvn.
Onsdagen står ganska öppen. Resterande ärenden el dyl görs, innan jag på kvällen umgås med mina vänner på olika sätt... Ofta går vi ut på stan och kollar läget.
På Torsdag är det sen dax att göra sig klar för att åka iväg på turné igen.
Det enda som kan bryta detta mönster, är när vi är ute på turné, som vi kan vara vilken dag i veckan som helst.
Man kan lätt säga att jag lever ett väldigt inrutat liv, baserat på mina egna bestämda rutiner.
Och jag tycker inte om när dom rubbas.
Samtidigt trånar jag efter spontanitet...
Jag trivs, och längtar till min MysMåndag, då jag får vara helt själv.
Jag njuter av Tisdagskvällarna då det är bra program på tv.
Samtidigt blir jag rastlös och känner mig ensam...
Jag ser mig själv som en självständig och ganska tuff tjej, som trivs som singel och har väl egentligen ingen längtan efter att träffa någon.
Samtidigt är jag en obotlig romantiker...
När jag väl är hemma, vill jag bara vara, och är väl inget stort fan av att städa.
Samtidigt gillar jag inte när det är stökigt...
Mina första 3 år i Sundsvall, var jag väldigt ensam...
Jag kände ingen, och hade väl lite svårt med att hantera den situationen, eftersom jag var van med att alltid ha mycket vänner runtomkring mig...
Det blev min vardag att skapa dessa rutiner, och nu...när jag har lärt känna en massa otroligt goa människor här, så har jag lite svårt att släppa taget om "mitt inrutade liv".
Det har ju varit min trygghet så länge.
Förutom "min tillfälliga, förvirrade period på lite drygt 7 månader" då jag blev totalt överkörd av en idiot, så har jag varit singel i ganska många år, så både han OCH singellivet har också bidragit till mina fasta rutiner, och det är också pga det som det, som sagt, känns skrämmande.
Kanske är det i år, 2010, som jag "vågar släppa taget"
Jag menar...
Jag har ju redan, öppet, erkänt att under min självständiga, tuffa yta, vilar en obotlig romantiker :o/
Pyzz pyzz
Kommentarer
Postat av: Erik
Överkörd av en idiot? Låter inget vidare, men skönt att se att du rest dig upp igen. Du är värd det bästa. / Kram
Trackback
